det var så länge sen sist jag kände hjärtat slå

.. senaste gången jag minns var jag nog tretton år.

Den bara säger så mycket

Igår var jag högst upp i morgon är jag nedanför
Jag ser inga gnistor slå ifrån min egen glöd
Jag vill känna mer se mer än jag ser nått kommer brännas nedEn miljon på banken men ingenting att leva för

(WIHOW en vecka till lovet! :D)

say my name

vardag igen. skönt faktiskt, ridning, träning, mat, allt blir bra när det är bra. både fysiskt och mentalt.
säkert massa grejer jag måste fixa, men nä.

ska hålla ett övertygande tal i svenskan om äpplen. inspirerande, verkligen.
hela jag är oinspirerande, och oinspirerad. varför skriver jag ens? nä bläh.

already that feeling

om två månader har jag just kommit tillbaka från min nästa shanghai-resa. just sayin. precis samma känsla som sist, javisst längtar jag som fan, jag har redan den där totala lyckan och nöjdheten groende i hjärtat, men fan asså, jag vill ju inte åka, eftersom jag vet hur olycklig jag kommer att känna mig när jag ännu en gång måste åka tillbaka. det håller ju inte. aja, måste ta det som det kommer, vara glad över all möjligheter och upplevelser jag kommer möta, denna gång med fina Roosa vid min sida :) Blir väl bara mer målmedveten att komma ifrån sverige om inte annat.
 Åh alltså, känslan. den är så svår att beskriva. men att gå där på gatorna, så anonym bland miljoner, en del av helheten, men samtidigt utanför, bara se livet, ljuset, likheterna och olikheterna, samhörigheten i allt. det gör ont att sakna det.

precis så är vi. japp.

oh all this shit

Stukad fot, oplanerat liv, brist på vanor och nu en fördjävlig astma-hosta som tar över mitt liv. När skulle jag kunna hålla igång med träningen, egentligen? Får hostattacker när jag reser mig upp, går långsamt, packar hö, andas. Kul liv, och det känns inte som att det blivit bättre trots vila. Ska faktiskt ge mig själv tiden att bli bättre, även om det är frustrerande att inte få springa. I mean, that's the only relief. Så nu kurerar jag mig med astmamedicin tre gånger om dagen, allergimediciner och te och vatten i massor, så hoppas jag på att jag kan komma igång nästa vecka. Aja, får väl egentligen skylla mig själv, det är en dålig livsstil som liksom triggar, men för att vara ärlig så är jag väldigt orolig, har aldrig haft det såhär tufft med hostan. Precis samtidigt som allt annat också känns tufft såklart.

Red på flurven på lektionen idag,  som tur var en rätt lugn lektion, bra för både mig och för hästen som vilat mycket. Han var i alla fall fantastikt underbar och supersöt, och det känns jobbigt ibland att veta att jag egentligen inte kan, eller bör, ha kvar honom. Det är ju så ofta en fråga om tid, pengar och engagemang, och det faktum att jag inte tänker stanna i Sverige för all framtid.

Det är dessutom jobbigt när skallen börjar snurra efter allt hostande. f*ck.