Seifurs bortgång, att se sin bästa vän försvinna sådär, det har format hela året. Mörkt blev det. Student och framtidsångest, ovisshet och drömmar utom räckhåll. Avsked efter avsked efter avsked, gamla vänner i skolan man skiljs ifrån, nya vänner i Kina som man skiljs från, tre gånger under ett år också. Slutar aldrig göra ont med avsked, att förlora människor som under ens en kort tid gjort avtryck och varit viktiga i mitt liv.
Ett år då allt skulle ta fart, då allt skulle bli bra, blev det värsta i mitt liv, dramadramadrama, ångest, så mycket självhat och osäkerhet att det bara förtärt mig. Men ändå en svag föraning om allt kunde ljusna, närmare slutet av året, men lugn, det hann krossas även det.
Något bra då? Vänner som betyder, som finns och lyssnar, som får mig att le och som kan acceptera mig för allt det jag är.
Men ändå
Det här skitåret räckte det inte hela vägen.
Vad ska man förvänta sig nu då? 2014, vad fan kommer du ge mig? Ännu mer skit och smärta, ja förmodligen, men man kan ju alltid hoppas på en ljusning.
No I don't even know if I'm alive, without you now, this is what it feels like...
