det har hänt nåt, med mig, nu under sommaren. de närmsta veckorna bara. Tidigare bloggläsning som bestod av fjortis/kändisbloggar, de där som följer alla samhällets normer, de som får kritik för att de är för snygga, för kroppsmedvetna osv(dubbelbestraffning..), de bloggarna byts en efter en ut till feminism, genus och patriarkatmotståndare.
Istället för att gråta över hur mycket jag hatar mig själv, kommer nu tårarna av ett allt starkare hat mot patriarkatet, som får mig att känna så.
Jag ser all utseendehets runt om kring mig, och är till stor del med i den, men samtidigt är genusglasögonen på. Hur rättvist är det att alla mina älskade vänner och medsystrar hatar sig själv, måste förändra sig själv, endast för att det samhälle vi lever i kräver perfektion från kvinnors sida? Vill bara skrika åt dem att sluta, du ska inte behöva anstränga dig så mycket för att känna dig uppskattad, bra nog! Det är feeel, och det vet man om man för en sekund tar ett steg utanför stormen av normer och måsten och vill ens det minsta lilla skaffa sig lite analys över hela grejen.
Väntar att dagen ska komma då jag vågar slutar raka benen, inte klär mig för att få uppskattning av samhället, och inte berörs av kraven runt om kring mig kommer. Och jag tror jag längtar.
