.

Tillbaka i Sverige, då. Känns jobbigare än någonsin, och ser inte fram emot den kommande veckan, förmodligen den värsta i mitt liv. Sjukt tufft att lämna Shanghai, har haft jätteroligt med Roosa, upplevt massor, skapat fantastiska minnen, och gråtit av både glädje och sorg att lämna det. Det jobbiga med att resa bort därifrån är att jag aldrig känner mig färdig där. Får inget avslut, utan längtan i hjärtat hänger sig kvar, alltid, varje dag. Lämnar kvar minnen, människor som gjort avtryck i mitt liv, känslor och upplevelser som bara finns där. Att inte veta om historien liksom slutar där eller inte, alltid fortsätta vänta.

När jag inte har annat att tänka på eller se fram emot smärtar det mig så mycket att seifur inte finns kvar. Att inte kunna finna tröst i hans mjuka mule och seifurdoftande päls. Tanken på att jag måste städa ur stallskåpet, alla minnen, får ögonen att tåras på nytt.

Om några timmar är jag i Östersund, med två månader kvar till studenten, Ovissheten. Allt bara känns tufft nu, inget annat än minnen som i vissa stunder kan sätta ett litet leende på mina läppar.