på väg hem

Efter veckan känns det rätt skönt att kunna komma bort, åka till Shanghai, känna mig lite glad igen. Det behövs. Fast faktiskt, ibland går det ju bra, att ignorera det tomma hålet i hjärtat, att glömma för en liten stund. Fast det gör fortfarande så obeskrivligt ont med tanken på att aldrig på pussa Seifurs mjuka mule igen. Och den glada blicken med spetsade öron ett så glatt uttryck att man inte kan låta bli att le, det kommer jag ju liksom inte få se igen. Så konstigt, så overkligt.

Men snart bär det av mot tåget och stockholm, tidigt imorgon mot arlanda, helsingfors och tillslut shanghai med Roosa <3
Tänk att dagen jag längtat efter så mycket bara dök upp så plötsligt från allt tumult!

.there's always sky

Nothing to fear but fear itself

We'll be ok just keep the faith

And we won't fade into darkness

Definitivt en av de tuffaste dagarna i mitt liv, tårarna tar aldrig riktigt slut <3
Låter klyschigt, men det är som att hela världen är gråare..
Det är bara så tomt i hjärtat, det gör bara så ont.

Det finns inga ord

 Det finns egentligen inga ord. Jag kan inte förstå att dina dagar på jorden faktiskt är slut, att du inte finns mer, att du aldrig kommer att resa dig upp igen. Aldrig hade jag trott att dina dagar skulle sluta såhär, du skulle ju få gå på grönbete dina sista år, njuta av livet, bara vara, och dö lycklig och lugn.

Många vackra minnen har du gett, gångerna vi med lätthet vann alla klasser på en tävling, varven i ökad tölt som fick publiken att dra efter andan, ängsgalopperna, hovklappret på asfaltvägen i stutby, terränghindrerna i södertörn,gången vi jagade efter en skenande Geisli utan ryttare, gången vi var på jakt efter en förrymd hund. När jag red dig hem från sommarbetet i bara grimma, bara behövde andasut för att du skulle stanna. Hoppträning i bara halsring, VM-trav på alla skogsvägar, galoppombyten på lös tygel. Alla skogsrundor där det bara var du och jag. Du och jag mot världen, det var allt som någonsin behövdes.
Sättet du gillade att dricka från vattenslangen, hur du var rädd för bitchiga Glitra, hur du dubbelsuckade när man spände upp sadelgjorden.
Trots att jag varit så himla less den närmsta tiden, var varje stund med dig guld värd, du höll modet uppe på mig, och så ofta fick du mig att le med dina spetsade öron och kloka blick.
Alla hästägare säger nog att det inte finns någon så bra som ens häst, men i detta fall är det sant. Jag kan leta i miljoner år och aldrig hitta någon som Seifur.

Så nu tänder jag ljus för dig, min fina, fina häst, och sörjer djupt att jag aldrig kommer komma ut i hagen och se dig igen. Att aldrig få känna den klockrena takten i tölten, inte få känna lukten avsommar-seifur, inte få höra dina låga gnäggningar till dina favorithästar. Jag sörjer för att aldrig få se dig igen, min fina, bästa, förstahäst. Men jag gläds åt alla de underbara minnena vi har skapat.

Lyxproblem och beslutsångest

helt plötsligt finns det sådär extremt mycket man vill göra i livet, många valmöjligheter, men inte obegränsat med tid..

skulle gått ut och sprungit för typ tre timmar sen, istället har jag suttit och velat fram och tillbaka, sökt resor, kollat bilder, läst historier. Inte blir jag klokare av det..?

Åh, kolla bara, se så fantastiskt syd-och centralamerika är, tänk all kultur, alla människor man skulle möta, all mat man skulle äta, all spanska man säkert borde plugga innan...

men sen finns ju baktanken om vad jag kan missa på andra håll, det som i hemlighet var planen i mitt inre, strävan jag hade:

Men ja, det är väl som sagt lyxproblem, men det är så svårt att känna efter vad jag vill, vad jag faktiskt skulle våga och kunna, för det ändrar sig varje dag.

Okay, så nu ska jag koncentrera mig på en närmare resa istället, den om en vecka mot Shanghai :)

pics

hahaha känns faktiskt lite för mkt #swag och #yolo ibland asså.. menmen, doesn't happen all the time så..
sjukt galet och stundvis onyktert!

hahah bästa <3

mhm

tillbaka i backen, en dag sent kanske, hehe alla tågbiljetter igår var slut så..
för en gångs skull kändes en veckas lov nästan mer som ett år, känns som evigheter sen jag satt här hemma i lugna, fina backen. men ändå, trots att jag älskar den lugna oasen, börjar jag vara mer och mer hemma i tullingeberg. kanske var det filosofin inatt in på småtimmarna som gav mig känslan av trygghet även där, alla minnen, dramatik och bra grejer. a place to grow, liksom. här kanske jag bara krymper, skulle vara en liten loppa till slut.

haha, whatever, har haft en underbar vecka, festat, chillat, kört bil, vart social och fått träffa massa underbaringar :)

har förresten mina anledningar att börja tänka på en sak, på alla människor som faktiskt kommer in i ens liv och gör ett avtryck, för att sedan liksom flyga iväg med vinden igen. ju mer jag tänkt på det, desto mer sorgsen blir jag, för minnen kan vara så viktiga, men samtidigt sorgliga just för att det endast förblir minnen. kanske var det anledningen till att jag faktiskt var olycklig när jag lämnade shanghai senast? känslan av att lämna något bakom sig, som någonstans format och ändrat mig, hjälpt mig växa ens det minsta lilla. det är sånt som sätter sina spår som är jobbigt att lämna liksom, även om det då det sker känns negativt. all those small things can change you as a person.

city days

haha. vad säger man?
 det är här det händer. behöver väl bara vända näsan mot stockholm för att allt ska börja hända, för att få fullt upp liksom. Har haft underbara dagar hittills, och äntligen kunnat spenera efterlängtad tid med mina girls <3
Senare i veckan blir det lite körlektioner och sånt, får ju passa på.. önskar att det gick snabbare bara..

nu ska jag fortsätta chilla efter en lång förmiddag på stan och en värdelös springtur ;)