vet ni vad jag hatar mest av allt?

folk som har mage att säga att tiden läker alla sår. vad hjälper det när det gör så ont NU att jag inte ens orkar andas?

not the heartbreak I expected

går sönder, men snart åker jag bort från skiten iaf

,

So afraid of a heart break

Ja, that's it, for now.

Våren verkar i alla fall vara här

2013

Oh, så mycket jag förväntade mig av dig, 2013. Och som jag försökte få ut det allra bästa ur det här året också. Ändå har jag fått käftsmäll på käftsmäll, känns det som nu, looking back and all.

Seifurs bortgång, att se sin bästa vän försvinna sådär, det har format hela året. Mörkt blev det. Student och framtidsångest, ovisshet och drömmar utom räckhåll. Avsked efter avsked efter avsked, gamla vänner i skolan man skiljs ifrån, nya vänner i Kina som man skiljs från, tre gånger under ett år också. Slutar aldrig göra ont med avsked, att förlora människor som under ens en kort tid gjort avtryck och varit viktiga i mitt liv.

Ett år då allt skulle ta fart, då allt skulle bli bra, blev det värsta i mitt liv, dramadramadrama, ångest, så mycket självhat och osäkerhet att det bara förtärt mig. Men ändå en svag föraning om allt kunde ljusna, närmare slutet av året, men lugn, det hann krossas även det.

Något bra då? Vänner som betyder, som finns och lyssnar, som får mig att le och som kan acceptera mig för allt det jag är.

Men ändå

Det här skitåret räckte det inte hela vägen.

Vad ska man förvänta sig nu då? 2014, vad fan kommer du ge mig? Ännu mer skit och smärta, ja förmodligen, men man kan ju alltid hoppas på en ljusning.

No I don't even know if I'm alive, without you now, this is what it feels like...

juuulish

Så hamnade man i Shanghai för tredje gången det här året, då. Julkänsla? njä, men det gör inte så mycket, är rätt glad ändå.
Livet rullar i en väldig fart, planer som helt plötsligt måste falla på plats och allt.

Kallt och fint är det  iett december-shanghai, lite snålblåst ibland, idag var det nästan vårväder. Kineser som glor, bubble-tea och god mat - nästan lite som semester asså! ;)

Jobbar på på mitt telefonförsäljarjobb, ska göra som resten av sverige och börja träna efter nyår, livet flyter på i mitt förr så saknade stockholm med vänner, bf, fest och vardag, och ibland kommer sammanbrotten som jag inte ens vet vad de beror på. Saknar östersund i vågor, mest springturerna, stallhänget, människor och faktiskt, väldigt mycket min underbara lilla lägenhet med lågt i tak och en doft av gammalt hus.

Nu ska jag käka lite äggmuffins, får väl skriva God Jul och allt, dagen i ära!

Will you still love me when I'm no longer young and beautiful

Dagarna går då, precis som vanligt. Jobb och vardagsbestyr, alldeles för lite träning, för mycket regn och för lite hästar.

Jul som närmar sig, gör att jag saknar springturer i Jämtland med julmusik i hörlurarna väldigt mycket. Eller en såndär spontan, sen barbackatur i stilla snöfall. Eller en varm hästmule att gosa med. Hade jag haft tid, ork och möjlighet hade jag gärna hittat nån häst här att pyssla med, men med kollektivtrafik tar man sig inte tillräckligt långt.

Tänk vad mycket man upplevt, så många minnen man har, minnen man ständigt skapar. Känns så sorgligt att det inte kommer tillbaka, trots att framtiden har minst lika mycket att erbjuda.

Livet på en pinne

Hehe

Hej

Det var ett tag sen.

Läget då?

Telefonsäljarjobb som går mindre bra, men vad annars ska man göra.

Höstkänsla, vinter på g.

Stockholmsdagar, saknade vänner, ridabstinens. Åh, tänk att bara få packa lite höpåsar och klappa en mjuk mule, liksom. 

Framtiden då? Resa, plugga.. Sommaren? Vet inte. Kanske Shanghai en sväng. Prästutbildning nästa höst, rofylldheten bara fyllde mitt hjärta när jag kom på det. Perfekt ju, precis det jag vill, behöver.

Men ändå, alltid ångest som tynger, tårar som kommer utan att jag kan förklara varför. Världens problem tynger, en önskan att göra nåt, hjälpa, men som vanligt ingen motivation.

Kanske dags att skriva igen?

a little bit of a change

det har hänt nåt, med mig, nu under sommaren. de närmsta veckorna bara. Tidigare bloggläsning som bestod av fjortis/kändisbloggar, de där som följer alla samhällets normer, de som får kritik för att de är för snygga, för kroppsmedvetna osv(dubbelbestraffning..), de bloggarna byts en efter en ut till feminism, genus och patriarkatmotståndare.

Istället för att gråta över hur mycket jag hatar mig själv, kommer nu tårarna av ett allt starkare hat mot patriarkatet, som får mig att känna så.

Jag ser all utseendehets runt om kring mig, och är till stor del med i den, men samtidigt är genusglasögonen på. Hur rättvist är det att alla mina älskade vänner och medsystrar hatar sig själv, måste förändra sig själv, endast för att det samhälle vi lever i kräver perfektion från kvinnors sida? Vill bara skrika åt dem att sluta, du ska inte behöva anstränga dig så mycket för att känna dig uppskattad, bra nog! Det är feeel, och det vet man om man för en sekund tar ett steg utanför stormen av normer och måsten och vill ens det minsta lilla skaffa sig lite analys över hela grejen.

Väntar att dagen ska komma då jag vågar slutar raka benen, inte klär mig för att få uppskattning av samhället, och inte berörs av kraven runt om kring mig kommer. Och jag tror jag längtar.

tralalala

Sitter i Finland nu. Konstigt hur det alltid kan kännas lite rofyllt att komma hit. Trots att allt är nästan detsamma som i Sverige, är det så annorlunda.

Snart börjar jobb med jordgubbar tillsammans med Roosa, på gränsen till Ryssland nästan. Nicenice, tror vi kommer ha det asmysigt.

Har väl inte så mycket att säga, dagarna går, även efter studenten, till min förtret, eller vad man nu ska säga. Ovisst. Inga ambitioner, men det brukar komma med vardagstristessen, så det är väl bara vänta.

tonight I'm gonna dance for all that we've been through

but I don't wanna dance, if I'm not dancing with you

så går dagarna, och jag närmar mig student med stormsteg. känns helt ok nu, och allt känns ok generellt också. Saknar Seifur, extra mycket fina kvällar där en stillsam barbackatur hade varit perfekt.
Ner till sthlm efter studenten, sen sommarjobb i Finland tilsammans med Roosa från första juli. Sen då? Wish I knew, det hade vart så skönt att faktiskt känna att jag vill någonting, men nu känner jag mig bara så oambitiös, cold, paralyserad. Var finns passionen för något alls, för livet?
Vet ingenting om vart allt leder, och det gör mitt hjärta tungt. Vet ingenting om vart jag vill ledas heller, kanske det är det som är värre.

Konstigt, att sommaren är här, att jag ibland sprudlar av glädje och lycka, men samtidigt är hjärtat tyngre än någonsin, jag kippar efter andan utan framgång och allt egentligen känns som ett grått töcken.

jaha

om jag någonsin, ever, ber efter mer drama i mitt liv, som för ett år sen, när jag bara var så uttråkad? Aa, ge mig en fet käftsmäll då.

Kankse ingen bryr sig tillräckligt om vad jag tycker för att ens försöka asså..

frustrerande dag, trots sol och inga lektioner.
Saknar Seifur som bara den, en varm hästhals att krama om desperat när inget annat funkar.

Helt plötsligt makar all Taylor Swifts låtar waaay to mucho sense.

Oasis

Asså. Varför började jag bry mig för mycket??

I backen en liten sväng mellan senaste Finland/Sthlmsresan och Kristihimmelsfärd, onödigt egentligen med så få dagar, kan man ju tycka.

Annars då? Allt är stundvis skit, huvudvärk av snurrande tankar. Överanalys. Vissa stunder är bra, roliga, mysiga. What to do?
Vänta ut framtiden helt enkelt.

I knew you were trouble when you walked in

mjääh, igen asså. konstig känsla. ser ljuset i framtiden, men orosmolnet hänger där ändå. tänker kanske för mycket, som vanligt.

stockholm, sen finland. begravning, till slut.

ta det som det kommer, eller?

äh

Rummet städat, kläderna tvättade, MVG i Djursjukvård, studenttalet färdigskrivet, femtio dagar till student.
Idag har varit en bra dag, ljus liksom. Ibland springer de förbi, de bra stunderna.
Ska åka in och handla en sväng, choklad och smoothie till middag, bara för att jag känner för det. Sen blir det fest, najsinajs, inte för att något på denna sida jorden kan leva upp till shanghai, men ändå.
kan vara bra.

ok tjo hej ses.

I don't even know anymore

Dilles vårmarknad i helgen har hållt tankarna upptagna med annat, lite grann i alla fall. Man får väl vara tacksam för det lilla. Har gått i stallet, ridit och grejat, utan att riktigt behöva tänka på seifur hela tiden..
vet inte vad jag ska säga, vill liksom inte bara verka deppig hela tiden, men allt hänger ju där som ett orosmoln hela tiden. Det är lätt att skratta och ha kul, liksom, lättare en vanligt faktiskt, men sen kommer så många stunder när ögonen tåras nästan omärkbart och jag måste tvinga ned gråten.

mitt rum är ostädat, jag har inte packat upp, jag måste fixa klart ansökningarna till högskola och göra massa restuppgifter, men egentligen mår jag rätt.. bra? jag tränar, fast jag blev läskigt skakis efter träningen idag, jag sover längre, djupare, bättre än på länge, det är ljust till kl åtta, och nånstans är framtiden säkert ljus, även om jag aldrig sett det. Jag menar, ingen vet ju vad de vill göra i livet, inte ens gamlingarna? 52 dagar till studenten, fortfarande ingen aning om vad det kommer att innebära, men hey, kommer efter mycket längtan härifrån i alla fall.

så mycket

all at once, liksom

• Min Farmor <3
• Seifur <3
• Shanghai, oavslutade business liksom
• Sjukt mycket smågrejer i skolan som bara bygger upp massa stress
• Oro för framtiden
• Självförakt
• Ensamhet

That's about it, kanske.

.

Tillbaka i Sverige, då. Känns jobbigare än någonsin, och ser inte fram emot den kommande veckan, förmodligen den värsta i mitt liv. Sjukt tufft att lämna Shanghai, har haft jätteroligt med Roosa, upplevt massor, skapat fantastiska minnen, och gråtit av både glädje och sorg att lämna det. Det jobbiga med att resa bort därifrån är att jag aldrig känner mig färdig där. Får inget avslut, utan längtan i hjärtat hänger sig kvar, alltid, varje dag. Lämnar kvar minnen, människor som gjort avtryck i mitt liv, känslor och upplevelser som bara finns där. Att inte veta om historien liksom slutar där eller inte, alltid fortsätta vänta.

När jag inte har annat att tänka på eller se fram emot smärtar det mig så mycket att seifur inte finns kvar. Att inte kunna finna tröst i hans mjuka mule och seifurdoftande päls. Tanken på att jag måste städa ur stallskåpet, alla minnen, får ögonen att tåras på nytt.

Om några timmar är jag i Östersund, med två månader kvar till studenten, Ovissheten. Allt bara känns tufft nu, inget annat än minnen som i vissa stunder kan sätta ett litet leende på mina läppar.

på väg hem

Efter veckan känns det rätt skönt att kunna komma bort, åka till Shanghai, känna mig lite glad igen. Det behövs. Fast faktiskt, ibland går det ju bra, att ignorera det tomma hålet i hjärtat, att glömma för en liten stund. Fast det gör fortfarande så obeskrivligt ont med tanken på att aldrig på pussa Seifurs mjuka mule igen. Och den glada blicken med spetsade öron ett så glatt uttryck att man inte kan låta bli att le, det kommer jag ju liksom inte få se igen. Så konstigt, så overkligt.

Men snart bär det av mot tåget och stockholm, tidigt imorgon mot arlanda, helsingfors och tillslut shanghai med Roosa <3
Tänk att dagen jag längtat efter så mycket bara dök upp så plötsligt från allt tumult!

.there's always sky

Nothing to fear but fear itself

We'll be ok just keep the faith

And we won't fade into darkness

Definitivt en av de tuffaste dagarna i mitt liv, tårarna tar aldrig riktigt slut <3
Låter klyschigt, men det är som att hela världen är gråare..
Det är bara så tomt i hjärtat, det gör bara så ont.

Det finns inga ord

 Det finns egentligen inga ord. Jag kan inte förstå att dina dagar på jorden faktiskt är slut, att du inte finns mer, att du aldrig kommer att resa dig upp igen. Aldrig hade jag trott att dina dagar skulle sluta såhär, du skulle ju få gå på grönbete dina sista år, njuta av livet, bara vara, och dö lycklig och lugn.

Många vackra minnen har du gett, gångerna vi med lätthet vann alla klasser på en tävling, varven i ökad tölt som fick publiken att dra efter andan, ängsgalopperna, hovklappret på asfaltvägen i stutby, terränghindrerna i södertörn,gången vi jagade efter en skenande Geisli utan ryttare, gången vi var på jakt efter en förrymd hund. När jag red dig hem från sommarbetet i bara grimma, bara behövde andasut för att du skulle stanna. Hoppträning i bara halsring, VM-trav på alla skogsvägar, galoppombyten på lös tygel. Alla skogsrundor där det bara var du och jag. Du och jag mot världen, det var allt som någonsin behövdes.
Sättet du gillade att dricka från vattenslangen, hur du var rädd för bitchiga Glitra, hur du dubbelsuckade när man spände upp sadelgjorden.
Trots att jag varit så himla less den närmsta tiden, var varje stund med dig guld värd, du höll modet uppe på mig, och så ofta fick du mig att le med dina spetsade öron och kloka blick.
Alla hästägare säger nog att det inte finns någon så bra som ens häst, men i detta fall är det sant. Jag kan leta i miljoner år och aldrig hitta någon som Seifur.

Så nu tänder jag ljus för dig, min fina, fina häst, och sörjer djupt att jag aldrig kommer komma ut i hagen och se dig igen. Att aldrig få känna den klockrena takten i tölten, inte få känna lukten avsommar-seifur, inte få höra dina låga gnäggningar till dina favorithästar. Jag sörjer för att aldrig få se dig igen, min fina, bästa, förstahäst. Men jag gläds åt alla de underbara minnena vi har skapat.

Lyxproblem och beslutsångest

helt plötsligt finns det sådär extremt mycket man vill göra i livet, många valmöjligheter, men inte obegränsat med tid..

skulle gått ut och sprungit för typ tre timmar sen, istället har jag suttit och velat fram och tillbaka, sökt resor, kollat bilder, läst historier. Inte blir jag klokare av det..?

Åh, kolla bara, se så fantastiskt syd-och centralamerika är, tänk all kultur, alla människor man skulle möta, all mat man skulle äta, all spanska man säkert borde plugga innan...

men sen finns ju baktanken om vad jag kan missa på andra håll, det som i hemlighet var planen i mitt inre, strävan jag hade:

Men ja, det är väl som sagt lyxproblem, men det är så svårt att känna efter vad jag vill, vad jag faktiskt skulle våga och kunna, för det ändrar sig varje dag.

Okay, så nu ska jag koncentrera mig på en närmare resa istället, den om en vecka mot Shanghai :)

pics

hahaha känns faktiskt lite för mkt #swag och #yolo ibland asså.. menmen, doesn't happen all the time så..
sjukt galet och stundvis onyktert!

hahah bästa <3

mhm

tillbaka i backen, en dag sent kanske, hehe alla tågbiljetter igår var slut så..
för en gångs skull kändes en veckas lov nästan mer som ett år, känns som evigheter sen jag satt här hemma i lugna, fina backen. men ändå, trots att jag älskar den lugna oasen, börjar jag vara mer och mer hemma i tullingeberg. kanske var det filosofin inatt in på småtimmarna som gav mig känslan av trygghet även där, alla minnen, dramatik och bra grejer. a place to grow, liksom. här kanske jag bara krymper, skulle vara en liten loppa till slut.

haha, whatever, har haft en underbar vecka, festat, chillat, kört bil, vart social och fått träffa massa underbaringar :)

har förresten mina anledningar att börja tänka på en sak, på alla människor som faktiskt kommer in i ens liv och gör ett avtryck, för att sedan liksom flyga iväg med vinden igen. ju mer jag tänkt på det, desto mer sorgsen blir jag, för minnen kan vara så viktiga, men samtidigt sorgliga just för att det endast förblir minnen. kanske var det anledningen till att jag faktiskt var olycklig när jag lämnade shanghai senast? känslan av att lämna något bakom sig, som någonstans format och ändrat mig, hjälpt mig växa ens det minsta lilla. det är sånt som sätter sina spår som är jobbigt att lämna liksom, även om det då det sker känns negativt. all those small things can change you as a person.

city days

haha. vad säger man?
 det är här det händer. behöver väl bara vända näsan mot stockholm för att allt ska börja hända, för att få fullt upp liksom. Har haft underbara dagar hittills, och äntligen kunnat spenera efterlängtad tid med mina girls <3
Senare i veckan blir det lite körlektioner och sånt, får ju passa på.. önskar att det gick snabbare bara..

nu ska jag fortsätta chilla efter en lång förmiddag på stan och en värdelös springtur ;)

det var så länge sen sist jag kände hjärtat slå

.. senaste gången jag minns var jag nog tretton år.

Den bara säger så mycket

Igår var jag högst upp i morgon är jag nedanför
Jag ser inga gnistor slå ifrån min egen glöd
Jag vill känna mer se mer än jag ser nått kommer brännas nedEn miljon på banken men ingenting att leva för

(WIHOW en vecka till lovet! :D)

say my name

vardag igen. skönt faktiskt, ridning, träning, mat, allt blir bra när det är bra. både fysiskt och mentalt.
säkert massa grejer jag måste fixa, men nä.

ska hålla ett övertygande tal i svenskan om äpplen. inspirerande, verkligen.
hela jag är oinspirerande, och oinspirerad. varför skriver jag ens? nä bläh.

already that feeling

om två månader har jag just kommit tillbaka från min nästa shanghai-resa. just sayin. precis samma känsla som sist, javisst längtar jag som fan, jag har redan den där totala lyckan och nöjdheten groende i hjärtat, men fan asså, jag vill ju inte åka, eftersom jag vet hur olycklig jag kommer att känna mig när jag ännu en gång måste åka tillbaka. det håller ju inte. aja, måste ta det som det kommer, vara glad över all möjligheter och upplevelser jag kommer möta, denna gång med fina Roosa vid min sida :) Blir väl bara mer målmedveten att komma ifrån sverige om inte annat.
 Åh alltså, känslan. den är så svår att beskriva. men att gå där på gatorna, så anonym bland miljoner, en del av helheten, men samtidigt utanför, bara se livet, ljuset, likheterna och olikheterna, samhörigheten i allt. det gör ont att sakna det.

precis så är vi. japp.

oh all this shit

Stukad fot, oplanerat liv, brist på vanor och nu en fördjävlig astma-hosta som tar över mitt liv. När skulle jag kunna hålla igång med träningen, egentligen? Får hostattacker när jag reser mig upp, går långsamt, packar hö, andas. Kul liv, och det känns inte som att det blivit bättre trots vila. Ska faktiskt ge mig själv tiden att bli bättre, även om det är frustrerande att inte få springa. I mean, that's the only relief. Så nu kurerar jag mig med astmamedicin tre gånger om dagen, allergimediciner och te och vatten i massor, så hoppas jag på att jag kan komma igång nästa vecka. Aja, får väl egentligen skylla mig själv, det är en dålig livsstil som liksom triggar, men för att vara ärlig så är jag väldigt orolig, har aldrig haft det såhär tufft med hostan. Precis samtidigt som allt annat också känns tufft såklart.

Red på flurven på lektionen idag,  som tur var en rätt lugn lektion, bra för både mig och för hästen som vilat mycket. Han var i alla fall fantastikt underbar och supersöt, och det känns jobbigt ibland att veta att jag egentligen inte kan, eller bör, ha kvar honom. Det är ju så ofta en fråga om tid, pengar och engagemang, och det faktum att jag inte tänker stanna i Sverige för all framtid.

Det är dessutom jobbigt när skallen börjar snurra efter allt hostande. f*ck.

fragile

jobbigt när allt är jobbigt, liksom. Mår dåligt trots att jag inte borde, fast borde jag det? Orkar inget, vart är motivationen liksom? Känns tufft, det här på nåt sätt. Varenda liten skitsak som händer får liksom bägaren att rinna över, och det får mig att må ännu sämre

drama och fullt drag

typ. efter en vecka med studieresa söderut i landet och en långhelg i sthlm med allt som det innebär ska jag åka till finland en snabbis. jobbigt med grejer jag kanske missar i skolan, men äh, det tar jag väl ikapp rätt fort. tappar träningen också, när man inte har vanorna och vardagen kvar liksom, men det får också lösa sig liksom. haha liksom. blööh jaja.